Dimash höll sin första solokonsert (DQ) i Europa.
Konserten var en del av Kazakh Culture Days i Storbritannien som anordnades av The Ministry of Culture and Sport of the Republic Kazakhstan med stöd av den Kazakiska ambassaden i Storbritannien och Nordirland. Konserten hölls på Indigo, O2. Konserten var över två timmar lång och Dimash framförde där 29 sånger.
Hans fans (s.k. Dears) från ca 45 olika länder deltog, däribland drygt 10 representanter för den svenska avdelningen i Dimash Kudaibergen International Fanclub (DKIFC) – Dimash Kudaibergen Fan Club Sweden.
Svensk Dear berättar om sin upplevelse av Londonkonserten
Foton & text av Eva Wettergren
Londonkonserten annonserades hastigt och utan förvarning och jag tror en hel massa Dears flög runt som en bunt yra höns i början. Jag vet att det gjorde i alla fall jag. Med bara en månad att ordna allt så kändes det stressigt och lite overkligt. Var det verkligen sant att Dimash skulle komma till London? Inom räckhåll för mig och många andra. Och dessutom sjunga en hel konsert?
Visst hade jag gått runt och tänkt att ‘någon gång måste jag höra Dimash sjunga på riktigt’ men aldrig hade jag föreställt mig att det skulle bli så snart. Men nu när möjligheten fanns så visste jag att jag måste dit. För första gången i mitt liv ville jag gå på en konsert och höra en artist sjunga live. För det var ju Dimash!
Jag hade tur. Jag hade sparat semester inför julhelgen och även börjat spara pengar till en japanresa. Nu kändes både julfirande och japan som oviktiga och snabbt fixade jag ledigt och bokade både hotell och flyg. Sen fick man vänta på släppet av biljetter till konserten… Det blev ju lite av en prövning att få tag på dom. Mycket förvirring och en hel del kaos. Jag tog det rätt lugnt ändå. Ja, ända tills dom faktiskt släppte biljetterna och jag missade det med tjugo minuter. Oj oj. Jag slängde boken jag satt och läste och kastade mig på datorn så fort jag insåg att dom börjat sälja biljetter.
Köpte de första biljetterna jag fick upp på datorn och satt sedan och pustade ut. Sen kollade jag lite närmre… Ståplats? Vad då? Fanns det inga sittplatser? Nu började jag bli lite orolig. Att stå upp är inte min grej. Får lätt ont i fötterna. Men, jag hade biljetter till Dimash konsert i London. Då spelade det ingen roll hur jag satt, stod, eller låg, för den delen.
Syrran lugnade mig med att tycka att ståplats nog var det bästa i vilket fall. Det var ingen jättestor arena utan en lite mindre lokal. Och då skulle dom som stod på golvet vara närmast scenen och därmed Dimash. Dessutom var det ju inte som om man skulle stå still i givakt hela tiden. Går nog inte att stå still när Dimash sjunger.
Både jag och syrran hade varit i London tidigare så vi tänkte inte att vi behövde någon extra tid utöver konserten. Tyvärr missade vi vad som verkade vara en fantastisk båttur längs Themsen som anordnats för Dears som kom från när och fjärran. Även Dimash mamma och syster var med där fick vi veta senare.
Inför London hade vi försökt hålla koll på väder och liknande. Många Dears hade varnat för kallt väder… men då jag bor i norra Sverige var jag väl inte direkt oroad. Däremot regnade det. Men det var faktiskt England så det var ju bara väntat.
När det blev dags för själva konserten så blev det bestämt att vi skulle möta upp med några Dears från sverige. Så kul att träffa andra Dears och dessutom hade dom ordnat med otroligt snyggt designade t-shirts åt oss. En av de coolaste loggorna om jag får säga det själv. Det var nog tur att dom var med dessutom för dom hade fått nys om att det redan börjats köa utanför lokalen… och klockan var knappt 15. Fem timmar kvar till konserten började.
Måste erkänna att jag och syrran fuskade lite. När de svenska Dearsen stod i kö smög vi iväg några timmar och åt mat. Sedan smög vi tillbaka in i kön. Som blivit jättelång vid det här laget. Men det var faktiskt lite kul att stå där också… trots att jag nog märkte att fötterna börjat protestera. Vi var omgivna av Dears.
De superförberedda och nästan proffsiga Dearsen från Kina stod både framför och bakom oss i kön. Sedan fanns det grupper från Italien, Tyskland, Frankrike, USA och många, många fler platser. Träffade även en trevlig Dear från Finland. Kiitos. Alla var så förväntansfulla och glada och det byttes och delades ut både knappar, magneter och diverse andra prylar (här fick vi ju några idéer till vår egen nystartade fan club Sweden…) även Dimash pappa gick en runda och blev nästan lika ivrigt bemött som om det hade varit Dimash själv. För dom som följt Dimash på YouTube med reaktorer och vocal coaches så dök även några av dom upp och fick också de uppleva att vara något av kändisar bland fansen.
Tiden gick förvånansvärt fort och plötsligt var det dags att gå in. Jag var mycket glad över att ha skippat ytterjacka och väska (många var klädda som om det vore minusgrader men det var säkert minst 8 plus.) Det var bara att gå rakt genom säkerhetskontrollen och in i lokalen. Här upptäckte jag det fantastiska i att dels vara av europeisk medellängd (170 cm) och dels att en stor grupp kinesiska Dears var först in på golvet. Dom stod i kanske fyra – fem rader längst fram närmast scenen och jag ställde mig bakom dom… och fick en hur bra sikt som helst över deras huvuden rakt på mikrofonstativet där jag antog Dimash skulle stå och sjunga. Perfekt. Ja, nästan. Stod och smågnydde för mig själv och skiftade från fot till fot… nu värkte det rejält. Sneglade lite avundsjukt mot balkongen där det fanns sittplatser. Fast sen tittade jag på hur nära jag stod scenen och var nog nöjd som det var i alla fall.
Det blev ytterligare en dryg timmes väntan innan själva showen började. Och som den började! Trummor och fantastiska bakgrundslandskap från Kazakstan. En djup röst som presenterade konserten… Dansare kom in i häftiga kostymer som påminde om något från någon medeltida fantasyfilm. Sedan sprang Dimash in, klädd helt i guld och alla Dearsen exploderade i jubel. Och där försvann all verklighetsuppfattning. Och vilka fötter? Dom försvann dom med.
Herregud… jag var så nära att jag kunde se individuella ögonfransar hos Dimash kändes det som… nästan som om jag skulle kunna röra vid honom om jag bara sträckte ut handen. Energin han utstrålade praktiskt taget sjöd i salen. Allt fokus var på honom och så klart levde han upp till alla förväntningar och mer därtill.Första låten var ny. Och jag älskade den. Det var en låt med nationalistisk kärna som uppmanade landet Kazakstan till att ‘gå framåt’ och den hade både energi och pampighet som tog fram entusiasmen hos alla och envar.
Ljudet var chockerande för mig i början. Så högt. Gick rakt in i kroppen och fick benen att vibrera. Då jag aldrig varit på någon konsert tidigare vet jag inte om det alltid är så högljutt… men det tog en stund att vänja sig.
Jag hade tagit med en liten kamera och försökte filma ibland… men dels fick jag mjölksyra av att hålla upp armen när jag filmade och sedan upptäckte jag snabbt att när jag såg genom kameran så verkade Dimash mycket längre bort. Jag ville inte missa en minut av att vara så nära honom. Fast lite fick jag med.
Tiden försvann. Låt efter låt sjöngs och dansades. Det var fartfyllda blandade med stämningsfulla låtar. De flesta sjöng han på kazakstanska vilket jag gillar då han verkar som mest sig själv när han sjunger på sitt eget språk. Men klassikerna var med.. Adagio, Late Autumn (med ett nytt långt, nästan magiskt intro) och The Show Must Go On. Och så S.O.S. Till minne av Dimash vän Denis Ten, figurskridskoåkaren som tragiskt dödats tidigare under året. Alla Dears som kände till deras vänskap förstod genast att Dimash var påverkad av sorgen när han sjöng. Vissa bitar kunde han helt enkelt inte får fram ett ljud. Men det var ändå en av hans bästa framföranden av S.O.S i mina ögon då det var precis den känsla av sorg som sången handlar om (och kanske ett hopp om något någonstans?).
Dimash sjöng nästan oavbrutet i över två och en halv timme. Han hade en enda gästartist, en ung kazakstansk sångerska som också hon var fantastisk (måste vara nåt i vattnet i Kazakstan som ger alla en fantastisk sångröst). Sedan var det över. Och aj, aj… så fort Dimash lämnat scenen och showen var slut så kom fötterna på att dom inte alls var glada. Jag fick linka tillbaka till hotellet (som var väldigt nära tack och lov) och så var min kväll över.
Några av dom andra svenska Dearsen hade mer stamina och fick lön för mödan att vänta… men det kan ju dom själva berätta om. (DKFCS kommentar: se fotot längst ner på denna sida!)
I slutändan kan jag bara säga att detta var en upplevelse som jag inte hade velat missa för allt i världen. Och den gav mersmak. Nu ska jag till Moskva och se Dimash uppträda igen i mars (fast denna gång klarar sig mina fötter då det bara är sittplatser). Sedan… ja, han ska tydligen hålla en konsert i sitt hemland i sommar också… och det är väl inte så fasligt långt till Kazakstan?
Foto: Eva Wettergren
Fan Cam-inspelning av KraftyTDears:
4 av de svenska Dearsen… hade till och med den stora lyckan att få träffa honom personligen efter konserten: